Den 8 juni fyller Alma två år. Om hon sover hela natten än? Då och då. Med betoning på då. Det hade jag aldrig trott för ett år sedan. När hon fyllde ett år hade hon sovit hela natten i ett par månader, det hade börjat krångla igen, och jag tänkte nu måste det väl vända. Hon är ju ett år nu.
Men det vände inte. I vår har det nästan varit värre. Dagisstart och två öroninflammationer plus en luftrörskatarr senare har hon dessutom börjat drömma livligt och hojta om allt från paralytet till Inte! på nätterna. Men nu tänker jag snarare: jaja, hon är väl tio år snart och sportar och är med kompisarna och har inte ens tid med mig och jag får vara glad för den här tiden. Vi får kanske inga fler barn, vem vet.
Men ikväll tog jag iallafall bort spjälsängen. För att prova sova på madrass. Tänkte att hon kanske kan komma till oss själv på natten då. Och vad glad hon blev! Samma som dagis, madrassen. De Lullis säng, sa hon nöjt och kröp upp där. Inte mamma platt där. Vi får se, vi får se.
Tagged: Alma, barn, sömn, Sova
